kirerik

Igår var jag tillbaka på ravlunda för att servera på ett nytt bröllop. När jag senast pratade med min chef sa hon att jag var tvungen att smyga väldigt tyst därför att jag skulle dela vägg med brudparet. I min väska packade jag därför med ett par öronproppar.
Bröllpsfesten blev faktiskt en riktig succé med riktigt goa gäster. De drack alla kopiösa mängder alkohol. Alla utom en herre. Det svåraste med serveringen är helt klart det ständiga (fejk?)leendet. När jag är på väg ut med tre skållheta tallrikar petar en gubbe i 60-65-årsåldern på mig och säger "A, du tar ut min öl va? Den var inget för mej..." Vad man helst vill säga då klassificeras inte som ord i svenska akademiens ordbok, men vad man är skyldig att säga är "Självklart, så fort jag serverat dessa tre tallrikarna :D"
Nåja när klockan slog halv tre på natten skyndade jag mig i säng eftersom festen slutade en halvtimme senare. Planen var att hinna somna innan showen, men så klart kunde jag ju bara inte det. Och strax efter klockan tre började den, den oförglömliga bröllopsnatten...

Nej, så var det faktiskt inte riktigt... Men när jag somnade var det allt jag kunde tänka på. När jag sen kom ner i köket i morse möttes jag av två breda flin som frågade om jag sovit gott. Då kunde jag inte hålla inne med min historia så jag bertättade om... eh, dunkandet. Mellan skrattsalvorna fick jag då veta att diskplockarna hade gått upp fem över tre och gjort min natt oförglömlig. Jag är ärrad för livet!