kirerik

Så har man då till slut gått och blivit student. Det känns bra. Fast när jag satt på mormors med ag kunde jag konstatera att på något sett kändes allt annorlunda. Som att se stan med nya ögon. Jag måste ha blundat för alla studenter tidigare år för att jag visste att det inte var nån jag kände, men nu är det som om jag ser dem för första gången. Nu tillhör de min vängenre- kurskamrater, nationsmedlämmar etc. Och de är många! Plötsligt är man främling i sin egen stad!