Nikkaloukta - Abisko
Samma start och samma målgång tre år på rad nu! Att man aldrig tröttnar. Det har dock inte varit exakt samma sträcka varje år. Första året tog vi samma väg som i princip alla andra - från Nikka via Kebnes fjällstation och ut på Kungsleden och den vägen norrut till Abisko.
Det gjorde vi inte förra året... Förra året fick pappa för sig att det vore roligt att försöka ta så många pass som möjligt. Det var rätt tungt och pappa var inte riktigt i den form han trodde han var i. Dessutom gick vi mest i blockterräng, det var inte så skoj! När pappa berättar för andra om vägen vi gick förra året brukar han säga att på vissa ställen var stenblocken lika stora som folkvagnsbussar. Det är väl kanske till att ta i lite, men vi var iaf tvugna att klättra över dem på vissa ställen. Förra året gick vi också genom Lapporten, men det var mest bara för att ha gjort det.
Pappa svor dock att till detta året skulle han vara i toppform. Det var han inte. Men vi slapp iaf klättra över stenblock, det fick vi nog av förra året. Vi gick nästan samma vända som för två år sen men med en liten avstickare. Och nog var väl det rätt för man vill ju se nya platser hela tiden.
Det här var det fjärde året i rad jag vandrade i fjällen med pappa och på de tre tidigare åren har vi totalt haft tre timmars regn. I år hade vi två av sex dagar med heldagsregn. Jag gick även sönder mina kängor så jag blir väl tvungen att köpa nya till nästa år, men de har känat sitt syfte väl. Jag har även fått 120 myggbett bara på fötterna - 50 på vänster och 70 på höger. Jag har aldrig stött på myggor som så envist bara går på en kroppsdel. Jag är väldigt trött på frystorkad mat och det var väldigt skönt att få sova i sin egen säng den senaste natten.
Men jag har kommit på vad som lockar så med att komma iväg till fjällen en vecka om året. Visst är det underbara vyer och så, men den största grejen är att om man tröttnat lite på sitt vanliga stadsliv så kan jag lugnt säga att man längtar tillbaks när man kryssar mellan stenarna på den upptrampade leden. Jag tror att jag har tänkt på mat nästan hela tiden. Och det känns väldigt skönt att vara tillbaka i civilisationen.
Det gjorde vi inte förra året... Förra året fick pappa för sig att det vore roligt att försöka ta så många pass som möjligt. Det var rätt tungt och pappa var inte riktigt i den form han trodde han var i. Dessutom gick vi mest i blockterräng, det var inte så skoj! När pappa berättar för andra om vägen vi gick förra året brukar han säga att på vissa ställen var stenblocken lika stora som folkvagnsbussar. Det är väl kanske till att ta i lite, men vi var iaf tvugna att klättra över dem på vissa ställen. Förra året gick vi också genom Lapporten, men det var mest bara för att ha gjort det.
Pappa svor dock att till detta året skulle han vara i toppform. Det var han inte. Men vi slapp iaf klättra över stenblock, det fick vi nog av förra året. Vi gick nästan samma vända som för två år sen men med en liten avstickare. Och nog var väl det rätt för man vill ju se nya platser hela tiden.
Det här var det fjärde året i rad jag vandrade i fjällen med pappa och på de tre tidigare åren har vi totalt haft tre timmars regn. I år hade vi två av sex dagar med heldagsregn. Jag gick även sönder mina kängor så jag blir väl tvungen att köpa nya till nästa år, men de har känat sitt syfte väl. Jag har även fått 120 myggbett bara på fötterna - 50 på vänster och 70 på höger. Jag har aldrig stött på myggor som så envist bara går på en kroppsdel. Jag är väldigt trött på frystorkad mat och det var väldigt skönt att få sova i sin egen säng den senaste natten.
Men jag har kommit på vad som lockar så med att komma iväg till fjällen en vecka om året. Visst är det underbara vyer och så, men den största grejen är att om man tröttnat lite på sitt vanliga stadsliv så kan jag lugnt säga att man längtar tillbaks när man kryssar mellan stenarna på den upptrampade leden. Jag tror att jag har tänkt på mat nästan hela tiden. Och det känns väldigt skönt att vara tillbaka i civilisationen.
Kommentarer
Trackback
